Lördagen den 23 maj hade Häverö BK och Roslagens BK en gemensam funktionskontroll för färdiga tjänstehundar (FM-hundar). En funktionskontroll görs för att bataljonens hundtjänstbefäl, Tine, skall få veta status på hundar och förare, att de håller lägsta dressyrnivå. På kontrollen kontrolleras patrullering, bastjänst, hantering, spårning och skottfasthet.
Inventeringen innan hade givit att 4 ekipage av 9, som behöver funktionskontrolleras, skulle komma. De övriga 5 hade olika förhinder. Funktionskontroll är obligatorisk och görs vartannat år. De som inte hade möjlighet att komma den här gången skall få plats vid nästa funktionskontroll som skall ske någon gång under nästa år.
Tyvärr kom endast 2 ekipage!!! Jag hoppas innerligt att det inte berodde på regnet för då är det inte mycket att ha som tjänstehundsekipage.
Nåväl, vi började med patrullstig som är 1 km och längs med den finns både vind- och ljudfigurant. Vindfiggen är på minst 100 meters avstånd från stigen och ljudfiggen på 50-80 meter från stigen. Båda ekipagen godkändes på patrullstigen.
Spårningen gick till så att de som skulle kontrolleras fick ett område var. De fick uppgift att gå ut ett spår som var 1 km långt, till sin hjälp hade de kompass och tog ut en kompassriktning när de gick iväg. Sen var det bara att stega, lägga ut apporterna och hålla koll på kompassen så att de skulle komma tillbaka ungefär där vi tänkt oss. Det fixade de bra. Därefter fick spåret ligga i 60-90 minuter. Sen var det dags för dem att spåra varandras spår. Tyvärr gick inte detta så bra. Båda ekipagen tappade spåret och en av dem kom helt vilse i skogen. Hon var klok nog att ha tagit kompassriktning när hon gick iväg, men vägen hon hoppades komma tillbaka till hade tagit slut. Så det var bara stor, snårig skog ända till Herräng! När hon varit borta 1,5 timme blev det skarpt läge och vi beslöt att leta efter henne.
Vi använde oss av våra hundar för att spåra henne. Hon hade inte mobiltelefon med sig så vi var ganska oroliga att hon låg någonstans med brutet ben eller någon annan skada…. Vi kollade att alla kom ihåg hur man gör en bår av slanor och två jackor, utsåg en snitslare, en stegare och en som höll koll på karta och kompass samt en hundförare. Ganska snart blev det klart för oss vart hon missat spåret. Spårläggaren visade vart hon gått och spårhunden valde en annan väg. Efter ytterligare en bit fick spårhunden problem. Det var ett väldigt virrvarr i ett stort område och han jobbade hårt utan att komma vidare. Då diskuterade vi hur vi skulle göra. Det fanns två alternativ som vi såg då; slå en stor ruta runt området med virrvarr och hoppas hitta en spårutgång eller spåra där spårläggaren gått för att se om det fanns några apporter kvar (vi kunde ju inte vara helt säkra på att hunden spårade rätt person, det rör sig ju andra i skogen också). Vi beslutade oss för det senare alternativet och där fanns apporterna. Då blev det en återsamling för att fatta nya beslut. Vi beslutade då att en av oss åkte iväg med bil längs vägen mot Herräng för att se om hon kommit ut där, samtidigt som vi tog en ny hund och slog en ruta runt området där första hunden fått problem. Hunden fick upp ett spår och precis när hon börjat spårningen ringde telefonen och vi fick det glädjande beskedet att hundföraren och hunden var återfunna, oskadda, på vägen nästan ända framme vid Herräng!!!
För de hundar som fick delta i eftersöket av henne blev det en bra träning av ”antihundtjänst”. Spåret var ju lagt av en person, sen hade en hund och en person gått det och efter ett tag så delade det på sig. Det visade sig sen, när vi pratade efteråt, att där första hunden fick problem där hade hon kopplat loss sin hund när hon insåg att hunden inte längre spårade. Hunden hade farit om kring och lekt medan hon gick på.
Resultatet av detta blev att de stod klart att dessa båda ekipage behöver träna mer spår. Det är ju så att för att behålla spårkapaciteten hos en hund behöver man spåra ca 2 gånger/vecka och för att utveckla den så behöver man göra det 3-4 gånger/vecka.
Hundtjänstbefälet, Tine, var nöjd med hur vi jobbade tillsammans i skarpt läge, så det blev ju en form av funktionskontroll av oss också!
